Har jag förtryckt någon nu igen?

På Aftonbladet Wendela kan man läsa att Germaine Greer anser hemmagjorda julklappar vara en form av förtryck och ett sätt att skuldbelägga mottagaren. Märkligt sätt att se på saker och ting i mitt tycke. Jag har svårt att se hur en hemmagjord present skulle vara mer eller mindre skuldbeläggande än en köpt sådan.

Hon får dessutom medhåll av krönikören Terri Eriksson som ger prov på ett exempel ur verkliga livet där det blivit ack så fel. Problemet som jag ser det är i det specifika fallet knappast att hennes kursares mormor envisades med att sy julklappar till sitt barnbarn utan att hon inte verkar ha haft någon uppfattning om vad barnbarnet kunde tänkas vilja ha. Om denna mormoder hade gått till en affär för att köpa julklappar hade det med stor sannolikhet inte blivit mer rätt eller mer användbart.

Det är ju trots allt inte tillverkningsprocessen det hänger på. Fel julklapp till fel person blir inte mindre fel för att den är massproducerad och inköpt i en stor affär. Risken är väl större att det blir verkligt skuldbeläggande i sådana fall eftersom man mycket enkelt kan ta reda på vad gåvan har kostat givaren rent ekonomiskt om man nu bryr sig om sådant. Visst, en köpt present kan kvittot finnas kvar på att det går att byta ut till något som passar bättre, men då hade det kanske varit lika bra att ge bort ett presentkort på en gång.

Jag inser naturligtvis att det inte varit jättekul för min systerson att få alla stickade tröjor som drabbat honom genom åren, men han hade knappast blivit gladare för ett mjukt paket från Åhlens eller H&M. Lego eller annat hårt och kul har liksom inte varit aktuellt. Igen, det är inte tillverkningsprocessen det hänger på, eller som avgör om en gåva uppskattas eller inte. Det är i alla fall min fasta övertygelse.