Om spetsstickning

Jag har börjat känna mig mer och mer bekväm med att sticka spetsmönster på sistone, men jag besväras ändå lite av att det samtidigt som det finns många möjligheter att göra fel på varje varv som man stickar så är det rätt svårt att se att det blir fel. En maska eller ett omslag mer eller mindre märks liksom inte på en gång, men får naturligtvis stora konsekvenser längre fram.

Därför blir jag lika glad varje gång mönstersekvenserna stämmer och det går jämnt ut före mittenmaskan och kantmaskorna i slutet av varven, och blir likaledes förtvivlad och förbannar min inkompetens varje gång så inte är fallet.

Då gäller det att raskt ta sig samman och försöka klura ut var felet är någonstans och hoppas på att inte behöva repa upp allt för mycket. När varven blir längre och längre ökar risken för mycket upprepning och den känslomässiga berg-och-dal-banan får både högre toppar och djupare dalar.

Och så säger de att stickning är avkopplande, och sänker hjärtrytmen...